jaha då var Fabian tillbaka i en "dålig" period med otroligt mycket kramper.

Började i natt där han började klökas o harkla sig lite, ja nästan som om han hade ont i halsen i början av en förkylning ni vet.

Vid infektioner så krampar NKH barnen i regel mer o jag tror detta e fallet med varför han börjat krampa mer just nu.

jag har tid att skriva lite nu när han fått viss ro efter en tredje dos av diazepam idag.

Hoppas han får vara ifred nu för sömn blir det inget av för hans del som krampat i princip (om jag överdriver) var annan minut hela dagen!

Så känns det i alla fall fast kramp e det ju inte varje gång utan mer att han vill harkla sig o man ser hur röd han e i halsen, lilla gubben.

Var förresten även i Svedala för att visa aktning och ge mitt sista farväl till min mormor som jag för övrigt trodde var död sedan 8 år tillbaka då min mamma sa hon var det???

Visste inte min mamma var sån mytoman.

Hur kan man hitta på en sådan sak??

Att någon dött!

Det e ju inte klokt o där satt min mormor o visste inte varför jag inte hörde av mig. Jag flyttade ju tillbaka till Sverige i samma veva så om hon skickat brev har jag ju inte fått dem.

Vilka människor det finns säger jag bara!

Du kan tro vilken chock det blev när jag släktforskade i februari o i andra sidan luren hörde jag "ja men du kan ju få din mormors adress med" va?

Min mormors adress? skojar du med mig? hon är ju död!

"inte enligt våra data" hon bor på adressen.....JAHA!

jag blev helt tyst o blängde surt på min mor.

Hur i hela fridens namn kunde hon göra så mot mig o mormor?

vid konfrontation vill hon inte kännas vid det utan skyller på min syster som att det var HON som sagt mormor var död.

Ja ja nu hann jag aldrig ner hälsa på denna nu 84 årige dam.

Hon dog av hjärtsvikt efter en tids sjukdom.

Begravningen hölls i kapellet o jag valde vackra lila blommor i hennes höga begravningsbukett.

Samtidigt som jag skulle försöka sjunga en viss psalm hörde jag hur Fabian klöktes och gjorde ifrån sig ett ljud.

Samtidigt gick texten av psalmen in o jag förstod innebörden....

Jag brast i tårar.

Plötsligt darrade jag av rädsla av att det rent faktiskt kunde vara fabian som låg i en kista där framme och vi skulle ta ett sista faväl av honom!

Den darrande känslan sitter i än 8 timmar senare o jag vet inte hur jag ska tackla detta.

Jag är livrädd att behöva säga farväl och då isär av mina barn!

Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn!

Nä men usch o ve vilken hemsk tanke men det e den som ligger bak i skallen o gnager så jag inte kan slappna av!

jag vill kunna njuta den tid vi har tillsammans kort som lång men vad gör jag?

jag bara går o väntar på spänn som om jag sitter i dödens väntrum o när som kommer döden o ropar upp mina barns nummer....för eget vedkommande e jag inte rädd mer än att jag inte vet hur barnen får det utan mig men det e efter min fars bortgång för 8 år sedan som detta sjuka hjul började rulla.

sedan dess har jag vakat o hökat över Jonas, Fabians  storebror. o nu kom så lilla Fabian med sin sjuka som bara doktorerna skrek "HAN KOMMER DÖ FRÅN ER" o det ekar i skallen hela tiden!

Hur komemr djag vidare med livet nu när jag ändå väl har mina barn hos mig?

jag vill ju inte gå runt o sörja något som inte skett!

jag vill kunna njuta o anamma livet här o nu o ta det som det kommer.

har ingen jävla aning!

snälla behöver råd, stöd o hjälp!

Jag e så rädd att om det händer ett av mina baarn något så går jag i kollaps o kan inte vara där för mitt levande barn!

Jag behöver hjälp.....

snälla hjälp mig att inte tänka på döden varenda sekund av mitt liv!