vad ledsamt allt känns idag...

Sitter hemma själv med Fabian o hunden.

Katten står utanför o jamar o vill in men hon e ute katt tills det blir kallt så hon får vänta lite till innan hon får komma in.

Hunden ligger på golvet så nära hon kan, som hon alltid gör när jag känner mig lite ledsen.

Fabian varvar med att skrika o sova....

Jag har enn konstigt sug i magen o längtan efter ett annat liv infinner sig.

Samma känsla som jag hade när jag var liten och bortglömd i mitten av en barnaskara på fem barn.

jag kunde gå hemifrån o stå titta in i vår lägenhet där alla skötte sitt.

Det var lite tjaffs mellan min äldsta storasyster o mamma men de tystnade snabbt igen. Min bror lekte He-Man och min mamma matade min lillebror o min andra syster var hos sin pojkvän.

Ingen tycktes sakna mig. jag tittade in i andra fönster hos andra familjer o det såg inte mycket annorlunda ut där än hemma hos mig.

Jag kommer ihåg den sugande känslan i magen av att inte vara saknad o att jag egentligen kunde göra vad jag ville utan att någon skulle kunna hindra mig på ett tag men visste inte vad.

Så jag stod kvar. Drömde mig bort, hem till min pappa som bodde i en mindre landsby.

Vi bodde där mitt i byn men pappa hade köpt ett stycke mark att kunna jaga på o han var snäll att bygga mig ett stall till min häst.

jag drömde mig till min lilla häst, känslan av att vara hos henne, att vara fri, att slippa passa tider o att kunna rida ut på henne, fort, fort, fort varvat med en lunkande skritt o skogen.

Bara där känner jag mig riktigt bra.

Tillsammans med hästen min. Nu finns hon inte mer men jag har en ny vän, min fina duktiga Vile som alltid är pigg på att ta mig ut på en runda.

Helst i full fart men en lunkandes promenad går det med.

Nu sitter jag här. Ensam känns det o samma känsla infinner sig där jag längtar bort, inte från mina barn utan tillbaka till det stall jag en gång hade o som bara jag hade tillgång till. Ut ill landet o tystnaden.

Ingen störde mig o jag kunde vara där halva om inte hela dagar o bara pyssla, rida o sköta om allting.

Det får mig att sakna ett eget ställe, en plats jag kan rå om alldeles själv.

Där jag kan ha min häst o en kompis till honom o bara ladda mina batterier.

Med hästar i mitt liv har jag inte behov av semesterresor, fina kläder eller restaurangbesök.

jag nöjer mig med det hemkära o trevliga framför det stressiga o uppblåsta livet med fest, skitsnack och konstgjorda människor.

Ingen kommer hälsar på o lika bra det för jag har ingen större lust att prata med folk heller.

har för det första ingen lust kallprata när allt som rör sig i min skalle är mina barn o hur jag ska göra med min häst.

Beslut måste fattas hela tiden.

För det andra har jag verkligen inga kläder att ta på mig längre...

Jag har blivit så stor om magen o baken att inte ens de kläder jag hade när jag var höggravid passar. De är helt enkelt för små.

O inte har jag råd att köpa nya heller.

Vet inte vad jag är uppe i för storlek men 44 är alldeles för tajt o går inte stänga så 46-48 är väl det som står näst på tur.

En vän, Malin, har gått ner 40 kg o har lite kläder till övers som jag ska få köpa för en billig peng, så kan jag kanske bege mig utanför dörren igen.

Så trist det kan kännas allting idag.

Ingen must har jag.

Ingen lust till något alls.

Nästan varning på apatisk får jag säga.

Såhär har jag känt väldigt länge, även innan Fabian föddes men efter hans diagnos är det inget hopp för mig alls om att jag skulle må bra igen.

Jag förbannar sjukvården hur de hanterade beskedet med Fabians sjukdom.

Även om jag intalar mig att han e här för att stanna annars hade han inte stannat hittills så kan jag inte släppa känslan av att jag bara går o väntar på det katastrofala...att han en dag ska lämna mig.

För det e så alla gör...lämnar mig.

Min farmor gjorde det, min farfar, min lilla Jonatan o fyra barn till, min pappa. Alla som stått mig väldigt nära lämnar mig.

Sen har vi de som lämnat mig genom val som min egen mor, hon fick bo här för hon var hemlös men vad gjorde hon?

Hon stal från mig, de mest löjliga sakerna, så jag förstår inte, hon ljög, lurades och smög med att ge hunden choklad o annat som jag sa hon inte fick ha utan jag skulle ge djuren vad de behövde.

Hon ville köpa två smycken för att hjälpa oss iväg till USA med vår sjuka grabb men när det gått ett par veckor ville hon försöka sälja tillbaka ett smycke för hon ville gå köpa öl.

Ja jag kan inte mer än sörja denna människa, ingen mamma har jag i alla fall o har inte haft sedan den dagen hon valde att flytta från mig o min bror till förmån för en man så vi fick flytta till vår pappa. Det var inte fy skam att bo där om det inte var för den där hemska styvmorsan vi hade. Hon var sjuk i huvudet och hon måste varit scizofren men det är en HELT annan historia som jag undlåter berätta om då jag har några syskon som har henne som mamma.

Nå väl...nu ska jag titta lite på supernanny.