För ett par dagar sedan fick jag ett pm på facebook från en mamma som undrade om de kunde komma förbi på fika som igår då.

Givetvis, de kom och vi hade en trevlig stund där samtalet kretsade kring deras son Niklas, vår son Fabian och deras gemensamma sjukdom NKH.

Nu ter det sig tyvärr så at dessa föräldrar miste sin son i mars i år, till RS.

Det är inte rättvist att barn ska lämna oss föräldrar.

För mig är det inte naturligt. OM inte barnen är menade att stanna hos oss varför kunde det inte ske i magen i ett så tidigt stadie att vi inte visste om vi var gravida.

Vad är meningen med att vi får våra underbara och för oss perfekta barn, lär känna de och sedan lämnar de oss?

Varför och för vad?

Vissa säger att det finns en högre mening och vissa säger att dessa barn kom för att lära oss något.

Lära oss vad då?

Smärta?

Otrygghet?

Oro?

Ångest?

att plåga oss själva om att det är vårt fel?

Jag förstår helt enkelt inte. Vissa säger det inte är meningen att vi ska veta allt.

Jag tror inte att de högre makterna är så grymma att de låter ett barn plågas på detta viset men samtidigt så förstår jag inte vad fan som är meningen med allt skit som händer vissa människor.

Att vissa, ja bara vissa, blir utsatta för alla världens katastrofer medan andra lever loppan på andras bekostnad.

I mina ögon ter det sig som så att de som ljuger, beter sig illa och lever som samhällets bottenskrap är de som inte blir utsatta för annat än de själva vållar sig.

Sen finns det de som aldrig gör en fluga förnär och dessa folk blir utsatta för både det ena och andra av orsaker bortom deras kontroll.

Jag klår ofta upp mig själv för att mina barn lider.

Det är ju mitt fel att den ena lider psykiskt och den andra är sjuk fysiskt.

jag måste ha gjort något väldigt dåligt i detta eller mitt förra liv som gjort min familj nu blir straffad för det.

Visst lider jag med i detta men det är inte mer än rätt att JAG blir straffad om det är JAG som gjort något dåligt.